Jag saknar det som fan, jag saknar ett forum för att skriva och skriva och skriva.

Så blev allt fel, och det känns som om jag de senaste månderna levt med ena foten utanför branten, eller kanske snarare som att jag hängde utanför kanten och höll i mig för att inte gå sönder. Men jag föll och gick sönder och nu undrar jag om jag kan bli hel igen. Om VI kan bli hela igen, och jag kunde inte blogga, och jag kunde inte skriva något alls för allt jag ville skriva var om min lycka, men det hade varit lögn. Och varför skulle jag skriva saker som var lögn? Men jag kunde inte lämna ut mitt liv, eller jag kanske snarare inte kan lämna ut andras liv. Det är inte rättvist.

Om jag fick en krona för varje gång jag tänkt "Ingen kan älska mig som han gör", så ja, jag kanske inte skulle varit rik, men eftersom jag är en fattig student, så skulle jag nog åtminstone kunnat anse mig halvrik. Säg det inte till någon, men ibland önskar jag att jag sluppit uppleva den kärleken. Alla som säger att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat alls LJUGER. Bara så att ni vet.

Imorgon har jag två tentor, och sedan är det sommar for real. Jag och mina puddingar kommer att splittras, men jag lever fortfarande i förnekelse. Antingen så kommer sommaren att göra allting bättre, eller så blir det sämre.

Jag avslutar det här, för jag måste sova. Idag kom jag hem till A, och när jag tog av mig solglasögonen sa hon: "OJ!". Så trött var jag. Jag kan satsa 500 spänn på att jag kommer vara tröttare imorgon. Så jag avslutar, och jag avslutar med att citera min all time high husgud, Thåström:

"Om du ska över sundet, en gudsförgäten kväll, vill du ta med en hälsning till någon väldigt speciell? Vill du ge henne mina bästa, och säg till henne sen, att jag alltid varit stolt över att vara hennes vän. Säg att några av de dagar som vi hade med varann, var några av de bästa som jag någonsin haft. Och säg att jag är ledsen, för alla fel som blev, men att inget enda av dem var menat som nån slags elakhet"