X
Det värsta med att vara kär, är när man helt plötsligt inser att all tid man inte är med honom,
faktiskt känns helt meningslös.
Discopung & patriarkat
Jag har den senaste timmen typ försökt få ur mig något smart och vettigt och fint, men det blir fan antingen för smörigt och gulligulligt eller jävligt bitterfittigt, så det får bli något... annat.
Jag är inte lika fräsch som jag ser ut. Min roomie trodde att jag var nyduschad, men nej, mitt hår är blankt för att det är fett, för jag har inte duschat sedan i måndags (tror jag, kan vara söndags). Jag måste antagligen skrapa bort svetten från min kropp. Till och med jag känner att jag luktar discopung.
Jag blir sådan när jag kommer in i en tentaperiod, förutom att det inte är någon ordentlig tentaperiod som jag är inne i, utan jag skriver bara en futtig uppsats på fem sidor, om den alldeles eminenta boken som jag håller i handen.
Jag glömmer liksom bort att städa, duscha och laga mat. Förfaller ner i något slags sunk.
Jag glömmer liksom bort att städa, duscha och laga mat. Förfaller ner i något slags sunk.
Förresten, läs inte den där jävla boken. Serri, jag får krupp. Den DÄR JÄVLA TOLSTOJ SKRIVER OM KVINNOR SOM OM VI BARA VORE SNIPPOR SOM MÄN KAN ANVÄNDA FÖR ATT RASTA SIG PÅ "FÖR SIN HÄLSAS SKULL"!
Den skrevs för 120 år sedan, och det är fan fortfarande samma argument som används när män ger sig på kvinnor sexuellt. Lite typ: "Jomen, du vet, jag hade ju inte runkat sedan i torsdags, så jag var ju på väg att få blueballs vettu, och där gick hon med kort kjol.."
Den skrevs för 120 år sedan, och det är fan fortfarande samma argument som används när män ger sig på kvinnor sexuellt. Lite typ: "Jomen, du vet, jag hade ju inte runkat sedan i torsdags, så jag var ju på väg att få blueballs vettu, och där gick hon med kort kjol.."
Så långt har vi kommit (ingenstans alls alltså). FAN VAD JAG BLIR UPPRÖRD. Det är inte bra för min sköra hälsa. Har varit stress-sjuk i en vecka. FAN. JÄVLA PATRIARKAT!
Okej. Nu lägger vi ner det här och lugnar ner oss med lite skräp-TV och infyllande av visumpapper.
Ja, VISUMPAPPER. Jag ska ut och resa. Långt bort. Långt, långt bort. Till ett exotiskt land.
OHH... Cliffhanger.
X
Jag har precis sagt att jag är kär. I honom. Det är första gången någon av oss säger det.
Han ler stort och lyckligt mot mig och smeker min kind. Pussar mig över hela ansiktet.
Sedan säger han: "Du är finast i världen. Du är bäst. Du är underbarast" och kramar mig så hårt att jag nästan tappar andan.
Det är inte vad jag vill höra.
Jag vänder mig om. Vi ligger sked, gosar oss närmre varandra och han korsar sina armar hårt runt omkring mig. Det är som att flyta bort i värme och trygghet. Men jag vill inte att han ska se att jag nästan gråter, gråter, för hur kan man vara med någon som påstår att han vill vara min pojkvän men knappt kan säga att han tycker om mig, och uppenbarligen är totalt oförmögen att säga att han är kär?
Så tar han ett djupt andetag och mumlar in i min rygg, så tyst att jag nästan inte hör:
"Då är vi två".
"Vadå?"
Det går en minut, kanske två.
"Jag är kär i dig med. Väldigt, väldigt kär"
