Jag får höra ibland att jag är lätt som en vind, tar kärlek, förhållanden och sex med en klackspark.
Att det är som att slå mot luft och att jag går vidare för lätt och binder mig för sällan.
En vän sa till mig om en gemensam killkompis: "Han skulle slicka rent dina fötter om du bad om det".

"Min flickvän tröttnade på att hennes före detta pojkvänner försökte vinna henne tillbaka och startade en stödgrupp för dem. När hon sa till mig att hon älskade mig väldigt mycket, men bara som en vän, gav hon mig deras nummer och jag gick med. Vi träffas varje vecka. Vi sitter i en stor cirkel och försöker glömma henne genom att prata om andra saker. Det är inte helt lätt. Varje ämne vi tar upp verkar vara kopplat till värmen från hennes nakna kropp bredvid oss på morgonen eller hennes sätt att stryka bort håret från ansiktet när hon röker en cigarett."
- Dan Rhodes, "Skeppsbrott"

Vännen som visade den här texten för mig sa: Mia, läs! Den handlar om dig och dina ex.
Jag: Nej, jag är ingen hjärtekrossare. Jag är inte tillräckligt snygg för det.
Vännen: För det är naturligtvis helt normalt att en kille du var kk med för två och ett halvt år sedan skickar avgrundsdjupa fyllesms mitt i natten för att säga hur ledsen han är över det ni hade men förlorade.
Jag: Alltså...
Vännen: Precis, det är vardagsmat för dig, men inte för någon annan.

Hur kan jag som är lätt som en vind vara en sten i hjärtat? Helt plötsligt känns mitt celibat jävligt välbehövligt.
(Det här blev väldigt osammanhängande, men det blir lätt så 00.35 en onsdagsnatt)