Jag lever med de små fragmenten i huvudet. Meningar som glömts bort kurar ihop sig i fosterställning i mitt inre

- Mia, frågan är inte om jag älskar dig,
frågan är hur jag kan göra det efter allt som har hänt.

Du förstod nog, trots alla dina "varför", att jag lämnade dig,
för att jag älskade dig.

Det var då. Det här är nu:

En tid, period, ett helt liv,
var du mitt allt, mitt ingenting och det där emellan.
Hur kan du har försvunnit utan att något finns kvar?
Jag har ingenting kvar.

Om en vecka har jag återigen tenta och jag försöker glömma mitt liv genom att spela wii och läsa Sula.
Flyr gör jag som alltid.