Det känns som om jag lever i ett känslomässigt frysrum. Ingen vill ta i mig, inte ens med tång.
Jag önskar att någon kunde försäkra mig om att alla beslut jag fattat var rätta och riktiga,
och att mitt liv just nu är så bra som det kan bli under de förutsättningarna jag skapat för mig.
Det finns ingen sådan försäkran, jag måste lita på mitt eget omdöme och hoppas på att det kommer bli bättre.