Tystnaden la sig som ett täcke över balkongen och regnet vätte mina skor.
Hans ansikte var blött och det var ett under att ciggen i hans mungipa inte slocknade.
Han vände sig mot mig och sa att torrt att jag gått upp i vikt.
Sedan fimpade han och gissade på tio kg.
Jag mötte för första gången på ett år hans blick och svarade att han hade fel.
Åtta. Åtta var det rätta svaret.
Han hade alltid uppmuntrat och förespråkat min undervikt i absurdum.

"Jag vill knäcka nacken på den jäveln som gör dig lycklig".
Jag hörde på hans röst att han hade rådjursögon.
Den enda som fått honom att gråta var jag när jag hämnades att han fått mig att gråta.
Han brukade säga att jag var ful och tjock, jag brukade antyda att han var dålig i sängen.

"För du är lycklig va?"
Jag svepte jackan tätare omkring mig och nickade.
Han visste inte att jag visste att leendet som spelade på mina läppar skulle driva honom till vansinne.
Han visste inte heller att jag visste att han hatade sig själv för att han aldrig kunnat få mig att le på det sättet.

Skuldkänslor får en att göra så mycket.
Hans revben avtecknade sig mot  hans vita t-shirt som han fått av sitt ex,
och jag skulle gissa på att han istället gått ner åtta kilo.

Ett år har gått sedan allt började.
Ett halvår sedan vi satt i parken och visste att det var sista gången vi skulle umgås.
Han visste att han gått för långt och att jag inte kunde gå för långt från honom.

Jag gick sedan. Vad jag än sa skulle han aldrig förstå att jag inte hatar honom.
Vad han än sa skulle vi aldrig bli vänner igen.

Snälla, överlev. Det är allt jag begär.