Jag är ju inte dum direkt, men hissen gick väl ändå inte riktigt ända upp när jag i fredags
gav mig ut i ett vinterland med skor som inte klassas som vinterskor.
Resterande klädsel var väl okej, men jag skakade av köld ändå och jag kunde känna hur min redan
hyfsat högra kroppstemperatur steg högre och högre för varje minut.
När jag betalat 659 kronor för tågbiljetter som inte är ombokningsbara
(så nu har jag inget val än att åka till Stockholm den 9:e januari), avbokade jag bion,
körde hem och var mitt i feberfrossan nära på att krocka.

Hemma började jag skaka okontrollerat medan jag, mamma och pappa tittade på Idol,
och jag domnar bort. Jag hör hur mamma pratar om sjukhus, och känner hur pappa
lyfter upp mig ur soffan och bäddar ner mig i min egen säng istället.
Jag hade då en feber på 42,4 grader.

Igår orkade jag inte göra annat än att ligga i sängen och göra ingenting mer än att lyssna på musik,
och titta på dåliga TV-repriser.

Var det värt det?
Jag hävdar att jag inte skulle blivit så sjuk om jag inte åkt hemifrån i fredags,
så därför säger jag att det fortfarande är sjukt värt att gå omkring i kjol mitt i vintern.
Jag hävdar också att det var värt att få hög feber, för nu är jag lycklig ägarinna av tågbiljetter
både till Emmaboda och Stockholm till ett överkomligt pris.

Allting är värt om man bara blir lite gladare, lite lyckligare eller mår lite bättre av att göra det.

Dessutom återupptäckte jag den här underbara mannens musik.
Jag tycker nästan bättre om Thåström än om Jocke Berg.



Ja, jag hävdar att Thåström var som bäst på sin solodebut 1989. Punkt.