Killar utan basröst borde inte få tala i telefon
Klockan är 11.05 och jag har precis satt mig tillrätta med en rostad macka med mycket smör,
tillsammans med ett glas o'boy och dagens Borås Tidning. Telefonen ringer, jag svarar.
Det visar sig vara min systers pojkvän sedan drygt ett år tillbaka, Martin.
Jag: Hej, det är Mia.
-tystnad 3 sek-
Han (tyst): Hej... det är Martin.
Jag: TJA!
-tystnad 3 sek-
Han (fortfarande tyst): Hej...
Jag: Jaha.. Hur är läget?
(I den tydligen 3 sekunders obligatoriska tystnaden undrar jag om han kommer viska sig igenom hela samtalet.
Det visar sig att det ska han. Jag undrar också vad fan han vill eftersom min syster i princip bor hos honom.)
Han: Jo. Det är bra.
Jag: Jaha.. Gött.
-tystnad 3 sek-
Han: Vad gör du?
Jag: Jag käkar frulle.
-tystnad 3 sek-
Han: Hela familjen?
Jag: Nää.. Mamma och pappa går ju upp mycket tidigare. Vad gör du då?
-tystnad 3 sek-
Han: Vi ska äta frukost vi med.
Jag: Jaha. Så Åsa är hos dig?
-tystnad 3 sek-
Han: Bacon och äggröra och sånt där...
Jag: Jahaaa... Vad gott.
-tystnad 3 sek-
Han: Jaaaa
Jag: Mmmm...
-tystnad 3 sek-
Han: Har du Sten där?
Jag: PAPPA!!!
Pappa kommer och tar telefonen ifrån mig.
Pappa: Ja, det är Sten Eriksson.
Pappa: Hallå?
Pappa: Hallå?
Pappa: HALLÅ?!
Pappa: Mia, vem var det som ringde?
Jag: Martin. Han pratar lite tyst.
Pappa: Hallå? Martin?
Pappa: JAHA! Där är du. Jag hörde dig inte...
Jag måste få träffa din underbara far, trots att dina historier om honom skrämmer mig...