Direkt när jag klev in genom ytterdörren för en timma sedan visste jag att något var fel. Det fanns en spänning i luften som inte kändes helt behaglig. Där på köksbordet låg det. Brevet med stort B.
Jag ville helst av allt slänga det, men jag visste att det skulle bli värre av det, som en förbannelse, som förföljer en tills man till slut dukar under totalt. Jag närmade mig med tveksamhet, tog det i min hand och slet upp det.

VART TOG DU VÄGEN?!

Orden lyste mot mig som om de var skrivna i blod.
Man ska aldrig tro att man kan komma undan. ALDRIG. Folktandvården hittar en överallt.
De bad mig att ringa upp snarast möjligt, men hotet lyste igenom de vänliga, byråkratiska orden.
Vänligt nog upplyste de mig också om att jag skulle debiteras en avgift på 200 kr för uteblivet besök.
200 svenska riksdaler tycker jag är ett ganska rimligt pris att begära av någon som underlåtit att komma till tandläkaren för att laga ett hål, mitt under semestertider, då det kan vara väldigt jobbigt att få en tandläkartid.
För ja, sanningen är den att jag mycket väl visste att jag missade en tandläkartid den 24/6 10.00.
Min tandläkarskräck sa till mig att jag om jag åkte till tandläkaren just den dagen, så skulle jag bli styckmördad, våldtagen (i just den ordningen) och sedan doppad i frätande syra för att dölja spåren.
Antagligen skulle de döda mig innan de styckade mig, och det skulle de naturligtvis göra med tandläkarborren. Alldeles logiskt.

Så, ja, 200 kr, alltså. Rimligt? Javisst.
Så jag tar tjuren vid hornen och gör som alla andra hederliga svenska medborgare skulle ha gjort.
Blåljuger.

Receptionist: Fristad Folktandvård, det här är Ingrid.
Jag: Ja, hej, mitt namn är Mia Eriksson och jag hade en tandläkartid den 24/6 som jag missade.
Receptionist (strängt): Jaha.. ja, det var ju inte så bra.
Jag: Nä, men det var så att min mormor, dog den 22:a..
(här stockar sig min röst väldigt naturligt, och det hörs att gråten är påväg)
och ja, vi har haft fullt upp med att röja ut hennes hus.. och mitt i allt kaos så glömde jag av tiden.
Receptionist: Ja, men det är ju självklart. Sådant händer så lätt. Ska vi ta och boka en ny tid?
Jag: Ja, tack, det vore jättesnällt.
Receptionist: Jag ser här att du har blivit debiterad 200 kr för att du inte kom, men vet du vad?
Jag tar bort den skulden här, så det behöver du inte tänka på.
Jag: Tack så jättemycket.

Jaha. Nu är frågan vad jag ska ljuga om när jag inte vågar gå dit nästa vecka?
Hur många gånger kan mormor dö innan det blir misstänksamt? Vad tror ni?