Hela familjen (jag, syster, mamma och pappa) är på väg in till stan för att titta på bio.
Jag och syster träffas sällan och när vi sitter i baksätet försöker vi ta igen allt som har hänt den senaste tiden.

Jag: Jag var i Arvika förra helgen.
Hon: Jaha. Festivalen?
Jag: Nää.. Haha. Du vet, smålänningarna som jag träffade på Hultan?
Hon: Ja.
Jag: Malin skulle lämna av Josse och Mälker i Arvika, och jag hängde på.  Jag åkte hem sen på kvällen,
och var inte tillbaka förrän sex på morgonen!
Hon: Fan vad onödigt.
Jag: Men jag hade skitkul! Vi sjöng dansbandsmusik hela tiden och träffade glamrockare och...
Hon: Fan vad onödigt.
Jag: Kanske det, men vi hade skitkul i alla fall:
Hon: MAMMA!!
Mamma: Ja?
Hon: VARFÖR FICK INTE JAG GÖRA SÅNT NÄR JAG VAR I HENNES ÅLDER?
Mamma: Det fick du väl.
Hon: MEN VARFÖR GJORDE JAG INTE DET DÅ?
Jag: För att du kanske inte hade lika galna kompisar som jag. Då hängde du ju med Mormon-Ida.
Hon: JAG FICK INTE FÖLJA MED JENNY PALM TILL VARBERG!!
Mamma: Åsa, då var du 13! Mia är snart 20.
Hon: MEN ÄNDÅ!
Jag: Du är medveten om att du hade flyttat hemifrån när du var lika gammal som jag?
Hon: Men ändå..

Sådan är min syster. Fröken Bitterfitta.
25 år och bitter över att livet har tilldelat henne en syster som alltid har varit smal, snygg (snyggare än hon i alla fall),
inte haft några finnar, alltid haft vänner som varit roliga, haft bättre betyg och fått göra fler roliga saker än hon.
Så långt tillbaka som jag kan minnas har hon tagit ut sin bitterhet på mig.
När jag var 12 år, och hon 17, och inte ville ha efterrätt så sa hon: "Nej, du måste väl tänka på figuren".
Själv tröståt hon dubbelt så mycket och klämde sig säkert sedan på magfläsket bakom stängda dörrar
och förbannade mig för att jag var naturligt smal. Hon visste att jag inte gillade muffins, men inbillade sig att jag avstod från kaloribomberna för att jävlas med henne.

8 år senare är hon fortfarande bitter. Hon är bitter över att jag fortfarande har samma vikt som när jag var 12,
och att jag kan gå i minishorts, medans hon köper badshorts på H&M:s herravdelning.
Hon är bitter över att jag kan göra en spontan roadtrip till Värmland, medans hon inte ens kan få sin sambo att äta glass före middagen, och ännu mindre äta middag framför TV:n.
Mest av allt är hon bitter över att hon inte fick åka till Varberg med Jenny Palm när hon var 13. Det har hon ältat och slängt i ansiktet på mig (för det var mitt fel. Det är mitt fel. Jag var åtta och visste ingenting, men det är ändå mitt fel) sedan jag var elva år. Så hon har bestämt sig. Hon tänker inte vara kattvakt när mamma och pappa ska resa. Hon tänker inte vara kattvakt trots att hon inte har några planer mer än att titta på gamla fornlämningar och geocacha. Små dagsutflykter.
Hon tänker inte vara kattvakt, för om hon är det, så skulle jag få möjlighet att åka till Emmaboda och stanna där i 1,5 vecka. Därför tänker hon inte vara kattvakt, för ska inte hon få ett roligt liv, så ska jag inte heller få det. Punkt.

Sådan är min syster. Fröken Bitterfitta och Fröken Missunsam i en och samma person.