Dagen kunde inte ha börjat sämre. Huvudvärken som jag började känna av igår kväll blommade ut under natten med full kraft. Det kändes som om huvudet höll på att klyvas i 5 bitar med en slö yxa, och smärtan gör att man mår så illa att man kräks upp allting som man någonsin har ätit.
Huvudvärken har kommit till och från sedan mitten av mars, och då trodde alla (eller ja, mamma och pappa) att det berodde på stress i skolan och efter uppbrottet med Rickard. Men den har blivit värre. Den försvinner en vecka eller två, men är sedan tillbaka, och nästa gång blir det alltid 10 gånger värre. På vårdcentralen trodde de att det var migrän, men skickade mig till sjukhuset där jag var för en vecka sedan och tog blodprover och fick svara på en massa frågor om mina sömn- och matvanor.
Eftersom mamma jobbar på labbet på sjukhuset fick jag veta bara någon dag senare att mina blodprover inte visade något onormalt (nej, varför skulle de göra det?). Jag fattar inte ens varför de tog några, antagligen gillar de att jävlas. Sadistjävlar är vad de är.
Idag var jag i vilket fall som helst tillbaka på sjukhuset för att prata med samma jävla idiotläkare som förra gången om nattens händelser. Han hade inte för ett ögonblick övervägt att jag skulle kunna ha migrän (trots att det är flera stycken i min släkt som har det, och alla kräks och får synsvårigheter under ett "anfall"), istället hade han hittat en liten brist i min "livsstil". Han hade nämligen lagt märke till att jag är "sjukligt smal". Jag förklarade för honom att jag sett ut såhär sedan jag kom i puberteten när jag var 11, att mamma och mormor sett likadana ut och bla bla bla. Lyssnar han? Nej, han ler lite överseende och säger sedan: "Men lilla vännen, du måste ju inse att detta är sjukligt. Det måste vara något fel på din kropp, för du ser ju ut som ett skellet!".
Jag försöker förklara för honom igen, men han avbryter mig och halar fram gamla journaler från sjuksköterskan på grundskolan och från sjuksköterskan på gymnasiet som han råkat "snubbla över". I dem från grundskolan står det bl.a. att jag har "en dålig attityd till mat" och att jag är "självdestruktiv". I den från gymnasiet står det att jag "reagerade mycket aggresivt" när jag fick veta att jag var cirka 15 kilo underviktig och skulle få genomgå en undersökning och nästan "slagit sönder hennes dörr"! Så min undervikt plus min dåliga attityd plus min dåliga psykiska hälsa är alltså orsaken till att jag har huvudvärk. När jag påpekar för honom att jag mått mycket sämre psykiskt och både vägt och ätit mindre utan att ha sådan här extrem huvudvärk viftar han bort det med att "åren tar ut sin rätt på din kropp". Han frågar sedan vad jag tycker att vi ska göra åt saken, och jag svarar att det inte finns någonting att göra. Jag har vägt mellan 35-38 kg så länge jag kan minnas, och att alla försök i att gå upp i vikt har varit totalt fruktlösa. Detta viftar han också bort med förklaringen att jag inte velat gå upp i vikt tillräckligt mycket, och frågar sedan om jag tycker att det är fint att se ut som en 12-åring. Jag blir helt paff, och vet inte vad jag ska svara. Helst av allt vill jag slänga en blomkruka i huvudet på honom, eller möjligtvis trycka ner journalerna i hans hals tills han kvävs, men jag är helt handlingsförlamad. Han tolkar min tystnad helt fel och fortsätter: "Vad tycker killarna om det? Tycker de verkligen att det är sexigt med benknotor? Jag tycker ju att det verkar lite... hmm.. konstigt".
Jag får till slut ur mig att jag vet att jag är väldigt smal, att det märks bl.a. när jag ska köpa nya kläder, men att jag trots det är tillfreds med min kropp och tycker att jag är snygg, och att jag vet att det är fler som tycker det, och att en del av dem är killar..  När han hör detta höjer han på ögonbrynen och ser väldigt förvånad ut, som om det vore en total omöjlighet att någon skulle kunna tända på min kropp.
Han bestämmer i vilket fall som helst att jag ska träffa en dietist för att lägga upp en strategi för min framtida viktökning, och att jag ska ha ett till möte med honom tillsammans med mamma och pappa.

Jag hade hoppats att jag skulle få det bekräftat att jag hade migrän eller kanske en annan förklaring.
Men nej, istället blir jag påhoppad och förnedrad. Jag har inget dåligt självförtroende när det gäller min kropp. Jag tycker att den ser proportionelig ut, även om jag är jättesmal. Enda gången jag avskyr att jag ser ut som jag gör är när jag ska köpa nya kläder, eftersom allting är för stort. Jag får sällan negativ respons, och det var länge sedan jag ville slå ner alla som säger "gud, vad du är smal". Istället brukar jag skratta åt det. Jag skrattar åt att alla ska kommentera min kropp på fyllan. Jag tycker kommentarer som "Mia är en som som man kan knulla i luften och kasta runt" (eller hur det nu var) och diskussioner om hur det skulle kännas att ha sex med en som är så liten som jag är riktigt roliga. Frågor som: "Mia, blir inte du krossad om du ligger under en kille när ni har sex?" får mig nästan skratta ihjäl mig.
Men det här var på en helt annan nivå. Det var elakt, och jag tog åt mig. Det är inte lätt att få det antytt för sig att det är ett under att en kille tänder på mig. Det är jobbigt att få höra att man är onormal.
Men det jobbigaste är ändå att det är det enda folk ser. En smal människa. Ett skellett. Ett anorexibarn.
Och att det verkligen inte skulle kunna finnas någon annan förklaring till huvudvärk än just min vikt.