Ungefär såhär är det
Det går inte en dag utan att jag tänker på bloggen, och jag vill bli sådär (halv)grym på att blogga igen.
Jag försökte verkligen i våras, men det är svårt när världen rämnar runt omkring en.
Dessutom så är det mycket som har hänt sedan jag bloggade regelbundet senast; jag har flyttat, blivit kär, gjort slut, skaffat nya fina vänner, blivit kär i igen och lärt mig nya språk.
Men från och med nu ska jag klämma ur mig MINST ett inlägg i veckan (annars får ni ge mig smisk), & jag tycker att vi inleder med en sammanfattning av mitt högst ordinära & småtråkiga liv.
För snart 1,5 år sedan övergav jag landet för storstaden. Jag bor numer på stadens mest beryktade,
knasiga & bästa gata tillsammans med fyra andra fina själar i det stökigaste & jobbigaste kollektivet.
För det mesta är det himla fint ändå.
Istället för att sova på långfärdsbussar & pendla tar jag vagnen härifrån varje morgon.
Det tar exakt sju minuter att gå, vilket fortfarande känns himla lyxigt.
På kvällarna gör jag till exempel läxor (det är rena rappakaljan men snart har jag min kandidatexamen. Pepp!)
Måndagshänger med Emilia (som har finaste bloggen!)
Hänger upp-och-ned
Tittar på kulturella dokumentärer om mördade ryska journalister
eller gosar med finaste pojken som ger mig hjärtklappning, ömma läppar & lyckorus.
Och alltså, det känns så himla konstigt att jag inbillar mig att någon därute bryr sig om mitt liv,
men WTF! ÅT HELVETE MED JANTELAGEN! Klart alla vill veta allt om mig. Jag är ju faaaaab!
Men ungefär såhär spännande är det, & inte särskilt mycket mer. Men I like it.
