Att spara bilderna på kameran & sedan gå igenom dem en & en efter en evighet
skapar ett slags lyckopirr i kroppen när man tänker på allt det fina man vart med om,
skrattar för sig själv & fäller en glädjetår över de fina stunderna man haft.
Nu är det bara bilder på mig & Maulin här & på något sätt verkar det alltid vara vi som fastnar.
Ibland fastnar även mina bröst på bild & bartendrar skriker att vi ska slängas ut,
men det är en annan historia, som ska berättas om en evighet när de bilderna gås igenom.