Mindre en ett dygn senare grät jag som ett barn mot hans bröstkorg och kunde knappt få fram ett enda ord till avsked, utan ville bara skrika att han inte bara kunde försvinna när jag fallit så jävla mycket pladask för honom. Jag slutade gråta på vagnen hem 10 minuter senare, och hamnade i ett apatiskt tillstånd istället. Utanför min port dog jag i en väns armar, jag dog i trappuppgången, jag ville dö i vardagsrummet men samlade mig, men dog i sängen tills jag somnade. När jag vaknade av att solen sken in genom mitt fönster så letade jag efter hans kropp och grät när jag insåg att sängen var tom.

Han har funnits där länge, sedan 14 mars 2009 då vi slogs, han åt en tulpan, vi tänkte spontantatuera oss och han försökte stoppa in mig i en varmluftsugn. Den kvällen bondade vi, och efter det var han var killen som erbjöd mig sovplats när min pojkvän var elak, som räddade mig från äckel på krogen, som alltid fick mig att skratta tills jag nästan kissade på mig, som jag aldrig tvekade på skulle finnas där för mig. Han var, och är fortfarande, min vän, min livräddare som står mig nära. Vi kallade varandra för bror och syster. Han känner mig, han tycker om mig precis som jag är helt utan förbehåll. Tryggheten jag känner i hans närhet har jag aldrig funnit någon annanstans.

När jag kysste honom ångrade jag mig och ville be honom att inte bli kär i mig, att inte låta mig krossa hans hjärta, för om jag förlorade honom skulle jag gå sönder. Jag förstod alldeles för snart att det sedan länge varit för sent för sådana böner. Länge har jag innerst inne vetat vad han kände för mig; det syntes i hans ögon och kroppsspråk; det hördes i hans ord.

Jag ljög inte för mig själv när jag sa att jag inte var upplagd för ett förhållande, och speciellt inte långdistans med en pojke som tyckte om mig för mycket för sitt eget bästa, men jag föll omärkligt för hans mjuka kramar, hans bruna ögon och hans nojiga personlighet. Jag är alldeles hopplöst kär, och det är sådär bitterljuvt som det egentligen bara är i sångerna man hör.