Egentligen känner jag för att ringa Beatriz för att skrika lite på engelska. Säg "fuck" och "fitta" några gånger,
MEN jag tror hon sover, så det är bäst att inte störa. Men det är såhär att jag är argare nu än jag varit på...
ja.. väldigt länge. Jag är förbannad. Jag vill slå någon på käften. Någon råkar vara en fet jävla kärring som
jag MÅSTE, ja, MÅSTE ha ett jävla grupparbete med. Konstant. Till DECEMBER!!!
Hon, ja, hon går inte att beskriva med ord. Hon är säkert 50+, läser C-kursen men talar fan den sämsta engelskan jag någonsin hört! INGEN ÄR SÄMRE ÄN HON! Och då, för att undvika att tala engelska,
så försöker hon diskutera litteratur på SVENSKA, vilket Beatriz, som är i samma grupp inte förstår
eftersom hon är SPANJORSKA!! Vi har sagt detta flera gånger, men har kärringjäveln fattat det? NEJ.
Hon är ohövlig och otroligt ignorant.
Ja, vi ska alltså ha ett grupparbete. Vi ska diskutera litteratur. Åtminstone en gång i veckan,
på icke-schemalagda tider, vilket blir problematiskt då hon är i C-kursen, och vi andra i B.
Det hade nog gått att ordna om inte KÄRRINGJÄVLEN vore så förbannat jävla EGOISTISK!
Hon VÄGRADE att stanna kvar idag efter skolan, eftersom hon hade "ärenden" att göra.
Inget viktigt, men det passade bara inte. Så hon föreslog fredag förmiddag, klockan ÅTTA!
Vi andra sa nej, för vi börjar inte förrän klockan 13.00, och JAG som bor i Borås, skulle behöva gå upp
fucking jävla skittidigt för att vara där klockan åtta. Hon svarade: "Jag bor på Hönö. Det tar längre tid för mig".
Jaså? Gör det? Jaja. Jag försökte kompromissa, vi kanske kunde träffas 08.30?
MEN NEJ! FÖR HENNES JÄVLA FÄRJOR GÖR ATT HON BARA KAN VARA I GÖTEBORG VID HELA KLOCKSLAG
OCH HON VILL INTE VÄNTA!!! Nähä.. MEN VI SKA VÄNTA I 3-4 TIMMAR PÅ VÅR LEKTION DÅ?
Så vi föreslog imorn, men då var hon ledig och orkade inte dra sitt feta arsle till Göteborg "för det tar för lång tid!"
Vi andra, som är typ.. ja, mer än hälften så gamla som hon orkade inte tjafsa med det fula fanskapet,
så vi gick med på att träffas klockan åtta på fredagen. (Bea är underbaraste ängeln. Jag får sova hos henne.)
Och när vi väl får till en tid att träffas, så, som sagt, nästan vägrar hon delta i diskussionen, för hon förstår
tydligen inte vår amerikanska engelska? WHAT?! Jag, Maud & Gunilla pratar brittisk engelska, och Bea pratar ganska neutralt. Vi pratar inte nån jävla sydstatsdialekt! Hur i helvete kom hon in på C-kursen?

Så, ja, jag har varit förbannad på äcklet hela dagen, och nu, bara för att jag var nyfiken,
så kollade jag reseplaneraren på Västtrafiks hemsida för att se hur lång tid det tar att åka
från Hönö till Korsvägen i Göteborg. Det tar 1 timma. 1 TIMMA! Okej, mycket för t.ex. Bea som det tar 10 min för,
MEN FÖR MIG TAR DET 1 OCH 40 MINUTER! Nä. Det är inte okej. INTE OKEJ!
Imorgon sparkar vi tamefan ut henne ur gruppen. Ja. Jävlar. Fittan ska ut.

Det är inte ofta jag får chansen att skriva sådana här kommentarer i marginalen när jag ska analysera litteratur.
Självklart tar jag varje chans jag får. Jag är ju trots allt jag.

Jag försöker verkligen inbilla mig att livet inte är något annat än tentaplugg i de gröna biblioteksstolarna tillsammans med kurskamraterna, att jag trots timmarna på bussen och evighetslånga föreläsningar
inte går miste om något viktigt, men om det är så, varför känner jag då en stark lust att göra en Berlióz* varje gång jag ser en spårvagn? I Göteborg kryllar det av dem, det blir några för många självmordstankar per dag.



Jag hatar Göteborg. Jag inser det mer och mer. 
Fyra år är för mig svindlande lång tid. Fem år är en livstid.
När jag insåg det tappade jag känseln i benen, stirrade på studievägledaren, vände mig om, gick rakt ut i korridoren och bankade huvudet i ett fönster. Började gråta. Jag har ingen som håller mig uppe vi ytan.
Ingen alls, och jag försöker att inte skrika högt av frustration över att vara så fucking jävla osynlig. 
Studietimmarna/sällskapstimmarna i biblioteket hjälper inte. Inte pizzadejterna och inte kafferasterna heller. 
De ger mig inget, och jag är lika tom och tömd som jag var några timmar innan.
Det är inget dansande i korridoren, inget hysteriskt skratt, och inga dampryck.
Det blir inte roligare än att Maude frågar mig om det sticks när Torsten slickar mig.



Jag sväljer mitt kaffe och försöker överleva. Dricker det som om det är plåster för själen.
Strax innan första klunken tittar jag på Bea, Maude och John, och säger "Elixir of life".
De skrattar, och jag tänker att 50% av det man skämtar om är allvar. I detta fallet är det 90%.

Jag är inte deprimerad, jag är tom. Jag är en maskin som jobbar hårt.
Om jag inte vore så upptagen skulle jag bli deprimerad, men jag har inte tid att försjunka i sådana känslor.
Jag har inte tid med några känslor. Alls.


*Berlióz är en karaktär i Michail Bulgakovs "Mästaren & Margarita".
Han dör när han halkar på maskrosolja, far rakt ut i vägen, under en spårvagn & blir halshuggen av svårvagnshjulet.