När vet man när man ska ge upp?
Hur ska man veta när det är dags att släppa taget?
Det är svårt att bara kasta sig ut. Det är svårt att ge upp en trygghet som man har haft i två år.
Egentligen är det längre, för jag har inte varit singel på nästan tre år.

Vad gjorde jag innan jag skaffade en andra halva?
Vad hade jag för liv då?
Jag vet inte. Det känns som om jag ALLTID har haft en pojkvän.
Vad ska jag då göra om jag INTE har en?
Jag har ärligt talat ingen som helst jävla aning.

Men jag vet att det inte håller i längden. Jag har insett att det inte har varit bra på över ETT JÄVLA ÅR, och jag ångrar att jag inte klippt bandet ordentligt tidigare, för jag har bara blivit förstörd.
Jag var förstörd när vi blev tillsammans och jag är lika förstörd nu.
Jag känner mig som den tragiska 16-åring som jag var då.
Samma tankar. Samma känslor.

Visst, nu har det hänt andra jävliga grejer som gör att jag känner såhär.
Så jävla mycket annat som får mig att bara vilja gömma mig under täcket, som gör att jag kan bryta ihop vilken sekund på dygnet som helst, att min panikångest börjar komma tillbaka.

Kan man leva vid en brant med ena foten över kanten?